Martin Tollén är medlem i socialdemokraterna och ledamot i landstingsfullmäktige i Östergötland. Han arbetar som civilingenjör. Varken socialdemokraterna eller hans arbetsgivare kanlastas för innehållet i texterna på denna sida; dessa får han själv ta ansvar för.
tisdag, november 03, 2009
Tänk bilder
Idag – tisdag – är det valdag i USA. Inte en valdag i dignitet med förra årets presidentval eller nästa års kongressval, men ändå en valdag.
Ett av valen är ett fyllnadsval till det amerikanska representanthuset i valkretsen NY-23 (där jag förövrigt var på en road trip för några år sedan). Valrörelsen har varit den kanske mest osannolika valrörelsen i USA under de senaste åren men jag har inte tid att berätta om alla vändningar som tagits. Istället nöjer jag mig med en lärdom inför den svenska valrörelsen 2010: tänk bilder!
Den republikanska kandidaten Dede Scozzafava mötte inte bara en demokratisk motståndare utan utmanades även från höger av det konservativa partiets Doug Hoffman (om du förvånas över att det kan finnas något mer konservativt än det republikanska partiet så stödde flera framstående republikaner – Sarah Palin till exempel – det konservativa partiets kandidat framför republikanen).
I ett försök att utmana Hoffman på debatt bestämmer sig Scozzafava att ha ett torgmöte utanför Hoffmans kampanjkontor. Tanken var bra, men när valarbetare för Hoffman strömmade ut ur kontoret och ställde sig bakom Scozzafava så blev det en annan bild av budskapet…
I lördags såg jag Linköping FC utklassa Umeå och i söndags blev det klart att de vunnit årets allsvenska i fotboll. Det är roligt och det är välförtjänt.
LFC – eller Kenty som de hette då – var tidigare ett lag som åkte jojo upp och ner i allsvenskan. Den stora förändringen inträffade när laget inledde sitt samarbete med LHC och ett målmedvetet och metodiskt arbete påbörjades för att bygga ett europeiskt topplag.
Nya spelare rekryterades varje säsong; först för att fylla luckor i förstauppställningen och sedan för att konkurrenskraftiga alternativ på alla platser. Genom samarbetet med Linköping Kenty DFF kunde unga lovande talanger rekryteras och utvecklas. Förra säsongen var LFC det allsvenska lag med flest stjärnor och till den här säsongen kan laget nästan sägas vara komplett.
Målmedvetet och metodiskt är också en beskrivning på LFC:s spel den här säsongen. Trots alla de stjärnor som spelade i laget förra året var det svårt att förstå lagets spelidé. Det var som om tränaren inte trodde att de spelarna han hade till sitt förfogande skulle klara av att föra en match. Det ändrades till detta år när Magnus Wikman blev tränare och han var det som behövdes för att laget skulle förvandlas från ett topplag till ett guldlag.
Under årets första matcher var det trevande; osäkra passningar i backlinjen som till resulterade i baklängesmål. Ju längre säsongen pågick, desto bättre lärde sig spelarna spelet och desto mer uppträdde de individuella stjärnorna som ett sammansvetsat lag. Bollen hölls inom laget och om det inte gick att passa framåt till någon lagkamrat passades den åt sidan eller bakåt. Allt som oftast öppnades sedan den offensiva möjligheten de letade efter.
Nu har klubbens målmedvetna satsning och lagets metodiska spel belönats med en fantastiskt framgångsrik säsong. Vinst i supercupen, seger i svenska cupen och guld i allsvenskan. Och det är inte över ännu; på onsdag är det kvartsfinal i Champions league mot världens kanske bästa klubblag, tyska Düisburg och nästa onsdag är det returmöte, på ”hemmaplan” på Nya Parken i Norrköping. Kan det vara mer passande än att Östergötlands bästa fotbollslag får visa upp sig i hela länet?!
Precis som väldigt många andra blev jag förvånad när jag hörde att den norska Nobelkommittén förärat USA:s president Barack Obama med årets fredspris.
President Obama har påbörjat arbetet med att återupprätta de amerikanska idealen - i dess positiva bemärkelser - efter åtta förödande år under President Bush. I en värld som möter en rad allvarliga problem, från kärnvapenhot och terrorism till miljöförstöring och fattigdom, måste den enda återstående supermakten vara beredd att ta ett ledaransvar tillsammans med alla andra länder i vår gemensamma värld. Det är vad Obama har gjort och det är därför priset är värdigt, även om en mer räddhågsen nobelkommitté hade kunnat väntat på historiens facit 20 år efter hans presidentperiod slut. Nu valde den norska nobelkommittén under Thorbjörn Jaglands ledning den modigare och i mitt tycke riktiga vägen: att ge priset för de ambitioner som visats, den förändring som påbörjats och som stöd och förpliktelse inför den fortsättning som måste komma.
Barack Obama blev min president när jag stod och lyssnade på hans tal inför 200 000 åhörare i Berlin förra sommaren. I det talet – A World that Stands as One – utvecklade han de tankar som ett drygt år senare fört honom till nobelpristagarnas exklusiva skara.
Som president har Obama fortsatt den inslagna vägen. Ett tydligt brott med den tidigare presidentens konfrontatoriska filosofi och farliga världsbild visades i det både modigt principfasta och klokt resonerande tal till den muslimska världen som President Obama höll i Kairo.
Moderaterna ställer sig sida vid sida med sina republikanska partikamrater, som längtansfullt drömmer sig tillbaka till Bush-doktrinens dager. Moderaternas gruppledare Lars Lindblad säger sig i första hand vara kritiska till de bristande amerikanska utfästelserna inför klimatsamtalen i Köpenhamn. Det är inte Vita huset som bromsar utan moderaternas republikanska kompisar i kongressen, men ännu så länge har jag inte hört ett ont ord om dem från moderaterna, vilket inte är så konstigt eftersom Fredrik Reinfeldt kampanjade för dem och George Bush för bara några år sedan.
Den bästa repliken mot de sura uppstötningarna från moderater, republikaner och talibaner kommer från den norska Nobelkommittén själv. I dess prisnominering svarar de – i förväg – på de kritiker som menar att Obama enbart visat goda ambitioner utan att ha uträttat något med att han redan återupprättat den internationella diplomatin. Med tanke på läget i världen de senaste åren borde det resultatet i sig vara tillräckligt för ett fredspris.
”The Nobel Peace Prize for 2009 The Norwegian Nobel Committee has decided that the Nobel Peace Prize for 2009 is to be awarded to President Barack Obama for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and cooperation between peoples. The Committee has attached special importance to Obama's vision of and work for a world without nuclear weapons. Obama has as President created a new climate in international politics. Multilateral diplomacy has regained a central position, with emphasis on the role that the United Nations and other international institutions can play. Dialogue and negotiations are preferred as instruments for resolving even the most difficult international conflicts. The vision of a world free from nuclear arms has powerfully stimulated disarmament and arms control negotiations. Thanks to Obama's initiative, the USA is now playing a more constructive role in meeting the great climatic challenges the world is confronting. Democracy and human rights are to be strengthened. Only very rarely has a person to the same extent as Obama captured the world's attention and given its people hope for a better future. His diplomacy is founded in the concept that those who are to lead the world must do so on the basis of values and attitudes that are shared by the majority of the world's population. For 108 years, the Norwegian Nobel Committee has sought to stimulate precisely that international policy and those attitudes for which Obama is now the world's leading spokesman. The Committee endorses Obama's appeal that "Now is the time for all of us to take our share of responsibility for a global response to global challenges." Oslo, October 9, 2009”
Morgan Eklunds statusuppdateringar på Facebook upplyser mig om två saker. Dels att Östsam firat sin 10-årsdag och dels att det bjöds på en liten buffé med östgötsk mat vid tillställningen. Jag skulle ha kunnat skriva en seriös bloggpost om det politiska misslyckandet i att ett provisorium som Östsam snart lever vidare som tonåring, trots Ansvarskommitténs grundliga arbete.
Istället – och det tyder kanske på dåligt omdöme i dessa tider då det uppmärksammas att vissa politiker lättvindigt låter sig lockas av bjudningar – kan jag inte låta bli att publicera en liten betraktelse jag skrev då Östsams födelse firades för 10 år sedan.
Det var inte speciellt många SSU:are som bevittnade fredagens historiska ögonblick, då Östsam föddes. Det är två saker som blev behållningen av dagen. För det första den borgerliga splittringen som ledde till att Anders Senestad (m) inte valdes till vice ordförande, för det andra den Östgötabuffé som serverades.
Buffén visade sig i och för sig vara en snålt tilltagen tallrik som inte riktigt tillfredsställde en studentmage. Det som fanns på tallriken gav dock intressanta inblickar i Östergötlands olika delar och tjänar som en ovärderlig hjälp för oss som funderar på var vi ska bo då vi blivit stora.
Boxholm serverade syrade grönsaker från ett företag med det passande namnet Tistelvind. Sura morötter lär inte göra någon människa glad…
Finspångs specialitet sägs vara färska örter. Den torkade, halvgamla brännässla vi serverades tyder snarast på att det är fattigt uppe i skogarna.
Kinda går däremot stärkt ur jämförelsen med övriga östgötakommuner. Det bjöds på paté med lingonsås och problemet var mest att den tog slut alldeles för fort.
Linköping var – måste jag skamset erkänna – en besvikelse. Miniförpackningar av Plopp och Kexchoklad är inte vad jag förväntar mig från denna socialistiska högborg. Tänk istället vad man skulle kunna ha gjort: alla McDonalds hamburgare görs ju här!
Mjölby stod för tallrikens potatissallad. Bland tallrikens alla mer eller mindre märkliga rätter vad det skönt att någon stod för basnäringen. Det är ju också det Mjölby gör.
Motala lyckades också positionerna sig på ett utmärkt sätt. Vad passar bättre än att denna kommun står för drycken till festen?
Norrköping bjöd på rökt kalkon. Det förvånade en av deltagarna som sa att kalkon inte är någon man förknippar med Norrköping. ”Jo” svarade någon annan omedelbart…
Söderköping stod för tallrikens utmaning genom att servera rundrökt ål. Eftersom vi bara fick en gaffel att äta med var det svårt att få i sig någon, men då en nämndordförande från Linköping visade vägen genom att ta den med händerna blev det lättare.
Sent igår amerikansk tid avled Edward Kennedy – ett demokratiskt lejon i den amerikanska senaten och patriarken i Kennedyklanen. Just nu skrivs oräkneliga dödsrunor i media i både USA och i resten av världen. Den allra mest träffande beskrivningen av Ted, där han jämförs med sina äldre bröder John F Kennedy och Robert Kennedy, läste jag i Washington Post förra året efter det att Kennedy diagnostiserats med en hjärntumör:
"JFK brought charm and wit to government," said Ronald Steel, a historian and author of a book on Robert Kennedy, "and Bobby is remembered for what might have been, but Ted should be thought of as someone who showed how government could be made to serve the people."
His two brothers made the family's reputation, but it was Ted Kennedy, blessed with a decades-longer life, who worked with the nuts and bolts of government and politics to make things happen.
För så är det nog. Ted Kennedy dedikerade sitt liv i allmänhetens tjänst med nästan ett halvt sekel som senator. Under dessa femtio år finns det knappast en endaste amerikansk välfärdsreform som inte Kennedy varit inblandad i att skapa.
Han levde sitt liv för att hjälpa andra människor.
Det är väl just därför vi ska leva våra liv?
Kennedy lyckades förena rollerna som en ideologisk banerförare och en komprimissinriktad resultatpolitiker. Han skrev både oräkneliga rader med saklig lagtext och odödliga retoriska mästerverk som begravningstalet för hans bror Bobby 1968, hans ”The dream shall never die” vid demokraternas partikonvent 1980 och det flammande försvaret för yttrandefrihet i ”Truth & Tolerance in America” 1984.
Jag har aldrig lyssnat mer än genomsnittligt på Madonnas musik. Ändå kan jag aldrig med bästa vilja i världen kunna påstå att hennes musik på något sätt är dålig och jag har alltid uppfattat henne som extremt professionell. Därför var jag – tillsammans med mina syskon och min systers fästman – och lyssnade på Madonnas show på Ullevi i Göteborg i lördags kväll.
Jag tror inte Madonna gjorde någon besviken. Visst, samma professionalism och minutiösa förberedelse som gör att minsta lilla ansiktsrynkning är inrepeterad och förberedd i detalj gör att showen helt saknar spontanitet – förutom Madonnas lilla improvisation när hon råkar spela fel ackord på gitarren i You Must Love Me. En recensent är missnöjd med att La Isla Bonita framförs i ett balkaninspirerat folkmusiksjok i showen. Samma recensent menar att föreställningen mer är som 20 fristående musikvideos än en livekonsert.
Men, men. Madonna är aldrig någonsin dålig. Det är klart att en artist som varit en världsartist i mer än ett kvartssekel måste få förnya sina gamla hits. Scenen kan ha varit den mest fascinerande tekniska konstruktionen jag någonsin sett (och då är jag ändå med och utvecklar världsunika flygplan på jobbet). Nummerbytena är friktionsfria och Madonna har uppenbarligen ställt samma höga krav på alla i ensemblen som på sig själv. Den 50-åriga Madonna är mer vältränad än vad jag någonsin har varit och någonsin kommer att vara. Och så är hennes låtar faktiskt ganska bra också.
Med anledning av att en bok – The Battle for America 2008: The Story of an Extraordinary Election – om det amerikanska presidentvalet 2008 ges ut i dagarna har Washington Post en serie mycket välskrivna artiklar om den långa valrörelsen. En artikel handlar om Barack Obamas väg till seger i demokraternas primärval. Mycket är läsvärt, men ett särskilt tänkvärt avsnitt är när Obama resonerar kring hur hans budskap när han tillkännagav sin kandidatur i februari 2007 i stort sett var likadant som budskapet i november 2008, samtidigt som sättet att uttrycka det på utvecklades under kampanjens gång. Något att tänka på inför det svenska valet 2010, särskilt för ett parti som har en tradition att spara nyheterna till presentationen av valmanifestet fyra veckor före valdagen. Då kan det vara svårt för valarbetarna – för att inte tala om väljarna – att hänga med i svängarna.
En annan artikel handlar om hur McCain-kampanjens innersta cirkel fastnar för Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Precis som i alla andra amerikanska kampanjer gjordes en ordentlig bakgrundskontroll. En legal bakgrundskontroll vill säga, där den kandidatens fick svara på frågor om skatteskulder, klammeri med rättvisan, utomäktenskapliga förbindelser och liknande för att försäkra att inga skandaler skulle komma att dyka upp. I artikeln förklaras varför valet av Palin det faktiskt var ett riktigt val, taktiskt sett. Men republikanerna glömde en liten detalj i sin bakgrundskontroll: det handlar om politik och regeringsduglighet också och om kandidaten är svag där så räcker det inte med att vara rätt person. Ja, det är till och med så illa att då är det inte rätt person.
Halva natten till fredag tillbringade jag på akuten på Universitetssjukhuset i Linköping. Ja, inte så att jag mådde dåligt på något sätt – jag kände mig snarare frisk som en nötkärna. Genom att gå bredvid syster Jessica fick jag en inblick i hur en del av landstingets verksamhet fungerar.
Som alltid när jag gör den här sortens besök slås jag av vilken hög kompetens landstingets personal har, hur de kan ge en bra vård och bemöta patienterna respektfullt även under pressade situationer och hur de klarar av att fatta svåra beslut under stressiga omständigheter.
Samtidigt tror jag att akutsjukvården på sätt och vis är en ”enkel” disciplin. Missförstå mig inte, patienterna är många gånger väldigt illa däran och behöver – och får – en vård i världsklass. Men patienter tas emot och kan behandlas eller slussas vidare. Ofta går det att konstatera vad som är problemet och bota eller lindra. Trots alla rapporter om dålig tillgänglighet fungerar akutsjukvården allra oftast mycket bra.
När jag pratar med patienter och anhöriga pekar de många gånger på annat där vården behöver bli bättre. Det handlar om att man vill bli sedd som en människa och inte bara som en diagnos. Olika aktörer måste bli bättre på att samverka kring patientens behov utan att patienten själv eller anhöriga fungerar som vårdkoordinatorer. Kroniskt sjuka behöver få en bättre kontinuitet. Förebyggande insatser måste bli mer vanligt förekommande.
En del av dem jag mötte på akuten i torsdagsnatt var där just för att vården och andra samhällsaktörer misslyckats på något sätt. Visst är det tryggt att en kompetent och välfungerande akutmottagning finns då, men det är en stor politisk utmaning att se till att de inte ska behöva komma dit överhuvudtaget. Jag behöver nog återkomma mer till det här…
Den senaste veckan har den amerikanska politiska diskussionen präglats av den så kallade Gates-gate, där den kända aftro-amerikanska professorn Henry Louis Gates Jr greps i sitt eget hem av en vit polis som misstänkte honom för att vara inbrottstjuv.
I ett försök att gjuta olja på vågorna i den infekterade debatt som följt om amerikanska rasrelationer bjöd president Obama igår in huvudpersonerna – Gates och polisen James Crowley – på en öl i Vita huset. Det har fått debatten att fokusera på mer angelägna frågor: vad säger valet av öl om de inblandade och vilken öl borde de egentligen druckit?
Washingtons bartender bidrar med kritiska analyser av ölen som valts
Lirarna bakom Mouthpiece theatre (som förutom att de sitter i rökrockar med pipor i korta web-tv-klipp är briljanta politiska kommentatorer på Washington Post) är också kritiska till valen och presenterar förslag till fortsatta ölpartyn.
UPPDATERAD: Avsnittet från Mouthpiece theatre har tagits bort från webben av Washington Post eftersom ett av skämten i den ansetts opassande. Howard Kurtz rapporterar
Linköpingsbo, östgöte, europé, kosmopolit, socialdemokrat, hälso- och sjukvårdspolitiker och civilingenjör i varierande ordning.
Tycker att sjukvårdspolitik är det roligaste som finns i världen. Maniskt informationsberoende.
Får Dagens Samhälle, Mersmak, Cykla, Svensk golf och en massa andra tidskrifter hemskickade som jag inte kan hålla reda på.
Cyklar så ofta jag får chansen, spelar nästan aldrig golf, men går och tittar på alla hemmamatcher LFC spelar.
